för första gången fick jag ett sug på att lyssna på håkan. jag lyssnar med lust och utan ensamhets ångest eller jobbiga minnen.
jag sitter på golvet och målar med en alldeles för stor och uppknäppt flanellskjorta med färg över hela armarna. jag känner mig lite som min morfar. jag vet inte om han lyssnade på håkan eller satt på golvet. men jag tror att jag minns att han brukade gå runt med uppknäppt skjorta ibland.
men om han skulle vara jag nu känns det precis som att han skulle göra så. precis så.