Nostalig

jag minns inte om det var sista dagen i åttan eller första dagen i nian. men jag minns att det var den finaste sommardagen på året. du satt på asfalten utanför skolans entrén med dina bara ben som lyste lika ljust som solen. jag minns att jag tyckte du var vackrast då, med den rosa kjolen med långt svart övertyg, rosa rosetter och linnet som var alldeles för urringat, och din vita hy som lyste och de bildades skarpa kontraster på dina rödskurna armar.
jag hade mina svarta nät- strumpbyxor och den korta blåa jeanskjolen med knapparna. Jag lade mig bredvid dig på den varma asfalten. det brändes men det gjorde inget. jag gillade känslan mot min bara hud. jag var inte lika blek som du, men mina armar fick också skarpa kontraster i solen. du och jag förstod varandra då. vi jämförde de röda såren och pratade om att du hade problem när din pojkvän såg dem och blev arg. våra såriga armar förenade oss och ja, du hade aldrig varit så vacker som du var då. jag hade aldrig känt mig så förstådd av någon som jag gjorde den dagen. när våra såriga armar förenade oss.
entrédörren öppnades och när de andra kom ut kände jag mig lika oförstådd och ensam igen. gjorde du också de?