Det är kallt och det är fullmåne och jag kan inte sova

för några dagar sedan tänkte jag på att det vore vara ganska mysigt att vara gammal. att inte behöva göra så mycket mer en att jobba och ta hand om sin familj och ha sina rutiner. Man kunde sitta och lyssna på sina barns historier på sin fritid. om jag för ett år sedan vetat att jag skulle tänka det nu skulle jag inte tyckt om mig själv. jag tänkte att det var trevligt med familj och barn. jag har aldrig velat ha barn, jag skulle inte ha barn. och jag skulle inte ha någon man, en man var nog det sista jag ville ha. jag skulle vara ensam och stark. Lucifer sa till mig för några dagar sedan att monologen alltid varit det som varit det man måste göra, men inte nu för det är långt kvar. men det är nu. jag försökte sova och jag tänkte på vad som händer om ett år, vad fan är om ett år. för ett år sedan ville jag någon annan stans. nu har jag bestämt att jag ska dit, då börjar den tanken äckliga mig. men jag vet att jag inte kan ändra på det jag bestämmer. vi kommer inte längre samlas på samma ställe varje dag, och jag vet inte vart jag ska och den här tryggheten om att det är "vi" kommer försvinna. jag har också slutat se en framtid utan personer, jag har försökt tänka att jag försvinner men jag kan inte försvinna ensam som jag kunde göra förut. jag vet inte om det är det här som händer när man blir äldre. man blir rädd och behöver trygghet, därför stannar man vid varandra. jag är ganska tidig med det så det bekymrar mig lite om hur jag ska bli när jag är tjugo. nu är jag rädd, jag fryser och jag kan inte sova.